En och en halv månad senare

Ja, inte vet jag vad som hände men blogglusten tog slut.

I efterhand kan jag tycka att det är jäkligt tråkigt med dessa glapp i historien som det ju blir när jag plötsligt inte orkar föra dagbok under ett par dagar/veckor/månader/år. Men sån är jag och har alltid varit. Det är ingen idé att tro att jag någonsin kommer lyckas vara en sån där organiserad typ, som sätter in bilder i album och skriver ner alla viktiga händelser.

Har säkert ägt tjugo dagböcker och bloggar i mitt liv. Varje gång har jag tänkt att den här gången, den här gången ska jag banne mig klara av det.

Men det gör jag inte. Och så får det vara

Inget särskilt har hänt sen jag bloggade sist. Fast det är klart en massa småsaker har hänt, det gör det ju hela tiden. Vi har firat jul i Hong Kong, jag, min man och vårat barn. Vi är en liten familj, vi. Och det var en jättemysig jul. Kanske inte så traditionell, utöver de viktigaste sakerna (enligt mig). Min man firar inte jul egentligen, så jag har fått bestämma att vi firar svensk jul och det är han nöjd med.

På julaftonskvällen var vi över hos våra grannar. De är från Pakistan/Indien. Det var deras första jul”firande”. De hade hängt upp glitter och sånt på platt-teven. Lagade massa indisk mat som min man älskar. Umgicks och hade det bara jättetrevligt.

Den 27 december kom jag och Linnea till Sverige. Firade jul då med hela familjen här. Det var som en äkta julafton. Helt perfekt.

Kändes ändå som en konstig jul, då 2012 varit ett rätt jobbigt år då både morfar och farmor lämnade oss. Så det har varit tomt.
Tur jag har en stor bullrig familj ändå.

Nu är det den 22 januari och vi är fortfarande kvar i Sverige. Vi njuter av att umgås med min familj, Linnea är så lycklig med sin mormor och morfar och vovven Saga.

Men vi saknar pappan i familjen jättemycket. Det var kanske lite väl länge att vara borta från honom. Linnea saknar honom, och blir alltid glad när vi pratar på Skype. Det gör vi varje dag.
Men hon verkar ta det hela med ro ändå. Svårast är det nog för honom. Åker tillbaka till Hong Kong den 10 februari. Känns både långt dit och kort på samma gång.

Kanske ska försöka blogga lite mer igen. Kanske inte. Har så himla mycket annat att göra. Lovar inget.

Advertisements

God natt, tutten.

20121217-000844.jpg

Ja men jag vet att jag bloggar rövdåligt. Men jag hinner ju inte med. Jag vet inte vad jag gör hela dagarna men att sitta och blogga finner jag varken tiden eller ro till för det mesta just nu.

Vill väl göra det mesta av den lilla tiden som maken är ledig nu innan jag och Linnea åker till Sverige och då känns det tråkigt att sitta och knappa. Vi hittar på något hela tiden och är inte hemma så mycket. Och så har jag somnat när Linnea somnat om kvällarna. Vi har kommit in i en fas där hon är vaken till minst 22 om kvällarna om man låter henne sova tills hon vaknar av sig själv när hon vilar på dagen. Om man däremot är ute och sover i selen t ex, så hon väl blir lite störd, så sover hon inte mer än 30-45 minuter och det verkar vara vad som är max för att hon ska kunna somna innan klockan nio på kvällen. Lite jobbigt, för då får man ju ingen vila själv känns det som, och hon har sovit rätt dåligt på sistone också, på grund av en miljard olika anledningar säkert.

Slut på gnäll.

Linnea har utvecklat sitt språk mycket på sistone och pratar ganska förståeligt för det mesta.

Häromdagen när jag la ner henne på kudden och la mig bredvid henne, på samma sätt som jag gör varje kväll, så sa hon, och det kom från ingenstans; “God natt.” och sen vände hon huvudet in i min armhåla som vanligt och somnade.

Kvällarna efter det (tredje kvällen nu) har hon sagt “sova” och tagit med sig Vovven och Nallen och lagt sig självmant i sängen. Jag ligger bredvid henne i mörkret och väntar på att hon ska bli sömnig. Då säger hon:

“God natt – pappa. God natt – mamma. God natt – Vovve. God natt – Ea. God natt – tutte.”

I parken

20121210-163206.jpg
I söndags var en utflykt till Kowloon park given, eftersom vi ju firade Linnea hela dagen. När vi var där för någon vecka sen var flamingorna borta och jag antog att de övervintrat någon annanstans. Men nu var de tillbaka, redan?! Jag tror inte vintern är över än, jag har förstått att januari är den kallaste månaden här. Så jag vet inte riktigt var de hållit hus. Linnea tycker om “ingo” i alla fall så det var en kul överraskning. På bilden ovan är en ‘black headed swan’ förövrigt.

20121210-163626.jpg

20121210-163650.jpg

20121210-163710.jpg

20121210-163719.jpg

20121210-163732.jpg

20121210-163742.jpg
Sen gick vi och köpte glass för vädret var verkligen glassväder. Det har varit regn och mulet senaste veckan här, så det var riktigt uppfriskande med lite värmande sol igen.

20121210-163757.jpg

Pappa is home!

20121210-162941.jpg

Vi är glada för nu är Linneas pappa hemma!

Igår var jag inställd på att ge Linnea alla resterande födelsedagspresenter, men min man höll inte med. Han tycker att hon ju bara blir överväldigad, och faktiskt inte leker med grejerna då, utan bara kastar undan saken så fort hon får en ny och sen inte bryr sig mer om den första saken. Och det är ju sant, faktiskt. Hade inte tänkt på det på det viset. Ville liksom bara att hon skulle få den där “wow”-känslan som man minns sen man var liten.

Men jag insåg att jag håller med honom. Så nu har hon istället fått en överraskning varje/varannan dag i anslutning till hennes födelsedag. Men igår var dagen då vi skulle riktigt fira henne, eftersom hennes pappa var bortrest på hennes riktiga födelsedag i torsdags. Så hon fick tre saker igår. En bok om Hen (på engelska, så den handlar om en höna), en leksaksbil som är en exakt replika av en Hong Kong-taxi och det stora Duplopaketet från hennes farmor och farfar (som satt med och tittade på mesans hon öppnade via Skype).

Succé såklart!

Idag kunde jag inte hålla mig längre så hon fick även Brio-tågbanan från mormor & morfar. Succé det med såklart. “Tuff tuff tuff” säger hon när hon leker med det. 🙂

Det är så roligt att hon börjar leka på ett annat sätt nu. Det är liksom barnlek istället för bebislek för det mesta.

Igår upptäckte jag även att det finns ett Ikea i Kowloon Bay så vi testade att åka dit för att se om det var närmare än Shatin, vilket det var. Det tog inte ens tio minuter med taxi och det ligger ju åt hållet ut från city så det var inte så mycket trafik heller. Skönt. Då kan man handla hem lite fryst mat från Ikea utan att oroa sig över att det smälter. Köpte även på mig massa julmust. Linnea fick sin favoriträtt köttbullar, som hon tycker bättre om än både tårta och glass, så någon födelsedagstårta blev det inte i år. Men hon har ätit både kakor och glass i veckan så det går ingen nöd på henne ändå.

20121210-162626.jpg

20121210-162635.jpg
Linnea på Ikea.

20121210-162746.jpg
Linnea som har fått massa nya grejer!

20121210-162830.jpg
Tack för mina presenter mormor, morfar, grandma, grampa och mamma & pappa!

20121210-162930.jpg

Lucia i Hong Kong

20121208-231326.jpg

Idag var det dags för SWEAs årliga arrangemang av Lucia här i Hong Kong. Linneas första luciafirande.

Vi tog bussen in till Tsim Sha Tsui, sen tunnelbanan till Admiralty och sedan taxi till Bradbury School där luciafirandet skulle hållas i skolans aula. Det var svenska skolan (tror jag) som lussade och det var jättefint. Får alltid en gråtklump i halsen när jag går på sånt här. Barn som sjunger sånger man själv sjungit och hört i alla tider. Det var fantastiskt fint.

Och Linnea. Hon älskade det. Hon stod i gången och dansade när de sjöng och klappade händerna mellan varje sång (minst). Nästa år ska hon nog lussa, oavsett var vi befinner oss då.

Påminde om mig själv. Vi har nämligen en video där jag står och sjunger SANTA SANTA SANTA SANTA SANTA SANTA SANTA SANTAAAAAAAAAAAAAAAA! Samtidigt som min storasyster försöker sjunga så att det hörs mitt skränande till trots. Då var jag nog i Linneas ålder.

Trevligt var det i alla fall, och efteråt serverades det Lussebullar, pepparkakor, glögg och så kom tomten med godispåsar (med svenskt godis i) till barnen.

Det var värt resan, helt klart! Roligt att Linnea tyckte om det med. Spännande att se hur hennes mage pallar med alla pepparkakor hon fick i sig idag. Hon var tjatat hela kvällen om pepparkakor men nu fick det vara nog. Tills imorgon i alla fall. 🙂

20121208-231458.jpg

20121208-231510.jpg

Bebisgos

20121208-144519.jpg

Fredagen spenderade jag och Linnea hos bästa Angela och hennes flickor. Det är alltid så härligt att komma hem till henne. Hennes hem är verkligen ett HEM! Hon har alltid något på gång i köket, bakar eller lagar någon mat. Hon kommer från en stor libanesisk familj och det är nog det som gjort henne sån. Hon riktigt göder oss. Fick smaka två olika kakor, och Linnea fick Kibbi till middag som hon åt hur mycket som helst av.

Detta trots att hon alltså fick sitt andra barn förra onsdagen!

20121208-144542.jpg
Angela med nyaste familjemedlemmen. Total amningskoma.

20121208-144628.jpg
Talia & Sofia.

20121208-144748.jpg
Linnea trivs som fisken i vattnet hemma hos Angela.

Linneas födelsedag

Det har varit en tuff vecka. Linnea har gråtit och hostat och gråtit och hostat om nätterna. På fjärde dagen gick jag till läkaren som skrev ut hostmedicin som kunde göra henne “drowsy” och jag gav henne den till natten i två nätter, med en klump i magen. Ville verkligen inte, men samtidigt visste jag inte vad jag skulle ta mig till annars. Inget annat funkade ju. Och hon började se så himla trött ut och jag var ensam med henne och himla trött jag med. Två nätter fick hon sova helt hostfri. Sedan har hon inte hostat mycket dagtid heller och nu har jag slutat ge henne medicinen. Inatt hostade hon inget ändå. Så det verkar som det börjar bli bra med förkylningen nu. Så skönt. Och imorgon bitti 06:30 landar Linneas pappa i Hong Kong igen och det ska bli så himla härligt.

I torsdags firade jag hennes födelsedag litegrann. Hon fick öppna två paket från oss och ett från sin älskade moster som skickat paket. Av oss fick hon en teletubby; Tinky-Winky och en liten grävmaskin. Av moster fick hon en superfin röd stickad klänning med vita små pärlor på som jag instinktivt känner är julaftonsklänningen! Klänningen låg inuti en supersöt Pippiväska. En väska som såklart gjorde succé.

20121208-142727.jpg

Eftermiddagen spenderade vi hos en nyfunnen vän som bor här i samma byggnad som oss. M kommer från Pakistan och har en son, J, som är 2 år och 9 månader. Jag är så glad att jag träffat M, för vi passar jättebra ihop. Hon är enkel, ingen snobb. Hon skriver, precis som jag (brukade göra). Hon är intelligent. Har ett stort hjärta och vi kan liksom bara gå hem till antingen den ena eller andra och bara vara. Käka kakor. Beställa hem mat. Whatever. Bara hänga. Dessutom är hon psykolog vilket jag tycker är dödsintressant. Hon är en nära förälder och det är så fint att se för det är inget jag sett mycket av här i Hong Kong. Vi har samma tankar om barn, familjeliv, samhällets förväntningar och normer. Är så glad att jag träffat henne här. Och att hon bor så nära oss!

20121208-143429.jpg

20121208-143454.jpg
Hemma hos M och J.

Linnea åt en helvetes massa kakor på sin födelsedag. 🙂

Expat-Linnea i Jönköpingsposten

20121206-231126.jpg

Då och nu

20121206-212433.jpg
Alldeles nyfödd. Jösses.

20121206-212721.jpg
Och idag. 2 år senare.

Känns helt sjukt faktiskt. Är så glad att vi har henne i våra liv. Så himla himla glad för det.

För exakt 2 år sedan…

Igår kväll låg jag och läste alla tweets om snöstormen i Sverige och då vandrade tankarna tillbaka i minnet, och jag låg länge och tänkte på hur det var då – för exakt två år sedan.

Jag var gravid i vecka 39+0. På kvällen fick jag plötsligt en blödning och jag var tvungen att springa in och sätta mig på toaletten i vår lilla etta på Pilgatan i Jönköping. Det var sent på kvällen och jag vet att jag helt plötsligt blev alldeles skakig och nervös. Det droppade på. Jag funderade på vad jag skulle göra nu? Jag tänkte att antingen blöder jag massvis, eller så blöder jag lite och läcker fostervatten som gör att det ser ut som massvis.

Jag hittade heller inte numret till förlossningen i allt stirrande så jag ringde 112. Berättade för dem och de frågade vad jag menar med “blöder massvis”. Inte vet jag, hur mäter man? Men det var rött i hela toaletten.

De kopplade mig till Förlossningen på Ryhov och under tiden jag pratade med dem avtog blödandet lite. De ville att jag skulle komma in på kontroll. Så där satt vi till halv tolv på kvällen och de kunde inte hitta något fel alls. De sa att det kanske var slemproppen som gått.

Vi fick åka hem.

Och tur var väl det, för det var ju en hel vecka kvar tills jag var beräknad att föda. Och inte kunde det ju ske INNAN?

“Imorgon är det jag som fyller frysen samt köper hem de där jäkla bindorna…” tänkte jag för mig själv.

Men det hann jag inte. 4:16 nästa morgon vaknar jag av en jäkla mensvärks-kramp som höll i sig en kort stund. Efter några minuter kom det igen. När det efter ytterligare några minuter kom, funderade jag på om det var detta som var förvärkar?

Fast vad var det då jag hade haft innan? Som jag trodde var förvärkar.

Såklart var det inte förvärkar. De kom och gick var tredje-fjärde minut och höll i sig i 30 sekunder ungefär åt gången.

Jag sa åt Leon att försöka somna om och själv gick jag upp.

När klockan var kring halv sju ringde jag förlossningen. Jag frågade om de trodde det var värkar jag hade. Jag var nämligen lite fundersam eftersom jag trodde att man först skulle ha längre mellanrum mellan värkarna, och att de senare skulle bli tätare. För jag hade läst att när man hade tre värkar under tio minuter var det lagom att åka in. Men det hade jag ju från början. Hur skulle jag då veta när det var dags?

Tanten på förlossningen sa att ja, det är nog värkar. Och så sa hon åt mig att äta en stadig frukost och försöka vila. “Så ses vi nog senare idag.”

Jag skickade ett sms till mamma och sa att vi nog skulle behöva skjuts till förlossningen idag. Hon ringde såklart upp omedelbart.

Vid 10:30-tiden kom mamma efter att jag bett henne. Jag hade pratat med förlossningen en gång till och de sa att jag skulle komma in när jag kände att jag behövde mera hjälp med smärtan.

Vid lunchtid åkte vi dit. Resan dit är inte lång, men det var is på gatorna och snökaos på vägarna. Det skumpade och såklart hamnade vi bakom en plogbil.

Till slut kom vi fram i alla fall. Vi fick en förlossningssal direkt.

När ctg-apparaten kopplades på mig stannade värkarna av lite. Det gick 7 minuter…12 minuter…

Då lät jag som Johan Falk inombords. “Nä men va faa-an!”

Men men. Snart kom det igång igen, och istället blev värkarna mycket mera smärtsamma och långa. Jag bad om att få akupunktur, vilket gjorde barnmorskan glad, för hon sa att det inte är så vanligt att man ber om det tyvärr, men att det brukar hjälpa bra. Och det var skönt som tusan. Blev avslappnad. Chi sa’re!

Sedan hade rummet ett sittbadkar som jag satte mig i och spolade upp hett vatten i. Det var gudomligt och lindrade verkligen värkarna!

I badet satt jag så länge jag fick. Linneas hjärtljud gick tyvärr ner lite väl mycket efter någon timme, troligtvis på grund av värmen, så jag fick gå upp då. Sen var jag varm hela dagen i alla fall. 🙂

Då ville de koppla på mig ctg igen vilket betydde att jag var tvungen att ligga still = jobbigt. Jag hanterade värkarna bäst när jag fick röra på mig. Att ligga ner med banden som spände över magen var riktigt jobbigt. Jag bad om lustgas som jag sedan använde flitigt under hela förlossningen.

Vid ett tillfälle kändes det som att jag skulle hellre bli sågad mitt itu av en motorsåg så att de fick ut bebisen. Jag skiter i om jag dör, sa jag. “Faktum är att det skulle vara skönt!”

Kanske du vill ha epidural nu, frågade min man försiktigt. Jag svarade motvilligt ja, för detta var bara för mycket.

Okej sa de, då ska vi bara kolla ur öppen du är först.

Barnmorska 1 (student): Ser förvirrad ut. Räknar igen i sitt huvud “8-9-10…”
Du, kan du kolla åt mig? Säger hon till barnmorskan som var ansvarig.

“Men Amanda! Du kommer inte ha nytta av någon EDA nu, för du är fullt öppen.”

Wow! För en timme sen var jag öppen 6 cm. Nu 10.

Jaha tänkte jag. Vad händer nu då? Ni menar alltså att jag ska föda ut den här bebisen utan någon bedövning alls?

Ja, så blev det också. 16:35 kom första krystvärken, och 16:49 sa magen SPLATT och sjönk ihop som en trasig ballong. Mellan benen låg en liten, liten bebis.

Och jag började gråta. Inte direkt av lycka över bebisen så mycket som att NU ÄR SKITEN ÖVER! Jag vet att jag ropade ut säkert tio gånger under de första ministrarna: “I DID it! I actually DID it?” Och jag fortsatte på svenska till min underbara undersköterska från Pakistan “JAG KLARADE DET! Jag klarade det?! Jag GJORDE det!!” Och hon ba ja det gjorde du Amanda. Du var grym!

Var så jäkla lättad att jag hade klarat mig genom förlossningen. Aldrig känt en sån lättnad. Även fysiskt, för jösses vad lätt jag kände mig efter att ha blivit av med den där bollen mellan benen.

Så kom hon då. Hur mycket tror ni att hon väger? Sa barnmorskan. Oj, vet inte sa vi, hade ju inte direkt sett någon nyfödd bebis innan. Kanske 3000 gram? Barnmorskan gissade på 2700g.

Barnmorskan hade rätt, exakt på grammet! 2700 gram och 47 cm lång. Född i vecka 39+1. Måndagen den 6 december 2010. Klockan 16:49.

Två år sedan idag. Jösses.

Eftersom Linnea tyvärr är förkyld och hennes pappa är i Indien så ska vi istället fira henne på söndag när han är hemma, och hon mår förhoppningsvis bättre då också. Men lite mysigt ska vi ha det idag ändå, och hon ska få ett paket av moster Tilda och ett av oss. Vi firar nämligen födelsedagsvecka i den här familjen och den påbörjades i helgen som var med att hon fick en dockvagn av sin mormor och morfar. Den har blivit en favorit. Fast hon kallar den “bicycle”. 😀

Grattis på födelsedagen Linnea Zoë Grace. Mamma och pappa älskar dig mer än du någonsin kommer förstå.

%d bloggers like this: